Toughest 2018 Umeå
I lördags var det dags för en av vårens absolut största utmaningar för mig, Toughest. Ett springlopp med 8km löpning plus 40 hinder av olika slag längs denna sträcka. Jag har ända sedan första gången jag tittade på eventet haft en längtan att köra men rädslan för att skada mig, höjderna och vattnet har gjort att jag trängt undan det. Men så i höstas när Anna kört loppet så pratade hon så varmt om det och att jag bara måste vara med i år. Nu är det så att Anna är ganska bra på det här med övertalning/sälja in saker ;) så jag betsämde mig tillslut att vad fasen, jag vill ju så varför låta rädslorna få bestämma. Dock hade jag som krav att vi skulle hjälpas åt och springa tillsammans.
Uppladdningen har mest varit mental förberedelse. Så här i efterhand var jag allt för dåligt tränad rent konditionsmässigt för löpningen. Grepstyrka och överkroppsstyrka hade behövt finslipats också men det gick iaf.
Natten till lördag sov jag typ inget alls. Var nog så nervös över hur det skulle gå att det bara inte gick att slappna av. Fick skjuts av Anna med föärldrar, väldigt skönt att få nåt annat o tänka på när vi pratatde och så på vägen dit och på startområdet.
Vi såg ett par hinder som var vid start/målområdet, Dragons back såg ju inte allt för farlig ut från marken. När man väl stod där uppe och skulle hoppa mellan var det ju en helt annan sak :P Däremot hoppet på fyra meter ner i en tre meter djup vattensamling var mer skräckinjagande...
Första hindret ser ju trots allt möjligt att ta sig över ;)
Pepptalket strax innan starten. Jag typ livrädd :P haha
Fast det ska ju ändå bli skoj liksom :)
Jag vet inte hur mycket adrenalin som pumpade i min kkropp när jag klättrade upp för det här nätet men med tanke på hur andfådd jag var när jag kom ner så tror jag det var rätt mycket ;) Söknt att man klarade första hindret iaf :P
Det var mkt skogslöpning mest stigar men också diken, bäckar, lera. Lite blandat med andra ord. Mer eller mindre jobbigt.
Det var mkt skogslöpning mest stigar men också diken, bäckar, lera. Lite blandat med andra ord. Mer eller mindre jobbigt.
Det blev en del starffrundor, men provade alla utom kanske 4-5st hinder vilket känns bra. Sen klarade jag ju inte alla utan det blev ändå några starffrundor där med. Men kul att ha testat. Då vet man ju också lite mer vad det är som krävs till en ev nästa gång för att göra bättre ifrån sig.
Det här var väl ett av de första riktiga kraftproven för min hjärna. Himla stolt att jag lyckades dra mig upp trots att jag knappt fick grepp på första(mer styrka). Sen var det ju det där att hoppa och så ta tag i stången innan man typ ramlar ner. Det krävdes mkt och Anna var den som fick mig att våga hoppa varje gång. Jo det var inte bara en gång det handlade om utan fyra(!) hopp. Det blev inte lättare förvarje gång även om man kanske kan tro det.
Det här var ett intressant hinder. Svinga sig över vattengegga. Kom inte hela vägen utan lika bra och släppa före för att unvika att falla bakåt när lianen svingar bak igen. Jag var lite försiktig då jag tycker det är obehaglig när man inte vet hur fötterna kommer att landa , men rätt skoj och bli lite lagom blöt/smutsig ;)
Sen var det ju en del diken med varierade djup som man vadade igeonm. Det värsta var en variant på kanske 100m där vattnet gick upp till naveln. O viss i vattnet var det ju fine men sen när vi skulle ta occ upp så blev det ju så gyttjigt att skorna höpp på att åka av för de satte sig som fast. Jisses det var en pers kan jag lova.
Några hinder var att man skulle bära ex en stock, sandsäck två bensindunkar med vatten. Olika jobbigt. Även straffrundor kunde ha extra vikt på sig. Minns inte exakt vad det här var för något.
Det var ett flertal olika kryphinder. Tacksamt när det var på gräs, men nån var på grus, inte lika skojsigt :/
Det här hindret var nog det som jag var mest rädd för. Första steget var att ta sig upp. Tänker en byggställning. Den klättrade vi upp på. Väl uppe hade vi ju höjden. 4 meter. Sen fick jag veta djupet 3 meter. Asså det är dubbelt så djupt som jag är lång."ni kommer inte bottna, det är lugnt" Hmf, lugnt?! Jag kommer ju drukna!!! Å fy jag mådde så sjukt dåligt där uppe. Jag grät typ. Jag vet inte hur länge jag tvekade, kändes som en evighet. Hörde inte så mkt av det som hände runtomkring, men i efterhand sas det att det blev ett stort jubel när jag väl tog mod till mig och hoppa. Tror att den peppen(även om jag kanske inte tog in det) men framförallt Annas ord nerifrån fick mig tillsut att ta steget. Skakiga ben och en panik när jag landade i vattnet. Fast värst var nog ändå själva fallet ner. Usch, jag skrek. Hemskt var det men känslan när jag fick tag i nätet på andra sidan var en våg av lättnad. Jag halvgrät tror jag två hinder efter innan jag lyckades få kontroll på alla känslor. Så lycklig!!
rampen som alltid är på slutet förslkte jag komma upp för men efter två försök fick det bli straffrundan. Jag fick tag i någons hand där uppe men var som på väg ner då så vi gled bara ifrån varandra tyvärr.
Känslan när vi hand i hand sprang över mållinjen var fantastisk. Kunde kanppt prata för att gråten var i halsen hela tiden. Så fantastiskt stolt över oss som gjorde det här!! Utan Anna hade inte jag fixat det. Är så glad att hon finns i mit liv och utmanar och stöttar mig genom utmaningarna <3
Vi klarade det på dryga 2 timmar, några minuter långsammare än Annas tid förra året. Känns lite tråkigt att vi inte matchade den tiden och jag tar på mig det då det var jag som för det mesta tog längst tid på mig på hindren och att löpningen var så tung. Om det blir en nästa gång ska jag vara bättre förberedd!
Sjukt glad!!
Texten bak på medaljen säger allt
skriven
Vi är så sjukt bra och jag är så stolt över oss’ nästa år gör vi det igen men med ännu mer styrka ❤️❤️❤️